Händelserik helg

Det är svårt att summera den här helgen i efterhand. Mycket har hänt, men roligt har det varit. Min familj har som en liten tradition att åka ner till släkten i samband med Göteborgsvarvet och att både jag och pappa springer, så även i år.

Som jag tidigare skrivit hade jag problem med låret tidigare i veckan och jag tyckte att detta gav med sig mer och mer. På fredagen då jag testade att springa kändes det inte alls. Däremot kändes formen sådär. På fredagen fick jag även magsmärtor som jag aldrig tidigare känt vilket gjorde att loppet kändes ännu mer osäkert.

Men så kom då den soliga dagen och jag kände att jag testar, min moster bor precis vid 3 km-markeringen så det var ju bara att hoppa av där i värsta fall. Iväg kom jag och formen kändes bra, men jag insåg att jag fick hålla ett lägre tempo än vad jag tänkt mig. Hade sällskap med en kille som tidigare arbetat med pappa de första 12 km. Kroppen kändes bättre ju längre jag sprang tills vid 17 km då låret/ljumsken började kännas och då mer än tidigare. Det kändes för sent att bryta så jag kämpade på trots att benet gjorde att jag fick sänka farten något. Träffade på en pratglad västgöte som tyckte att jag såg pigg ut (sällan en komplimang kan göra sådan nytta) Han ville att vi skulle spurta sista kilometrarna tillsammans så vi ökade takten något och sprang in på stadion. 1.58.33, inte min bästa tid på Göteborgsvarvet, (tid: 1.55.56 och 1.55.59), men jag är mycket nöjd i och med mitt utgångsläge. Pappa kom även han i mål, 2.26, inte dåligt för en 69-åring som dessutom såg pigg ut vid målet.

Det skulle kunnat sluta där om det inte hade varit för mitt ben som efter målgång helt slutade fungera. Jag haltade hem och kunde då gå ganska bra, någon timma senare kom jag inte många steg. Fick hjälp av min kusin ut ur huset och in i bilen, skulle till min kompis Julia. Efter att vi åkt ett tag och han märkte att jag hade svårt i svängarna med benet så tyckte han att vi istället skulle till ett sjukvårdstält för att utesluta att något allvarligt hänt. Tre timmar efter att jag kommit i mål första gången så hoppar jag in på kryckor på stadion. En ortoped och en sjukgymnast undersökte mig och sannolikt är en muskel från ljumsken överansträngd. Under gårdagskvällen var varje steg en plåga, tur att jag hade Julia och Carl-Otto som tog hand om mig och bjöd på jättegod middag. När jag vaknade upp i morse var det konstigt nog mycket bättre, jag kunde gå igen. Kroppen är ju fantastiskt bra på att återhämta sig, tack kära kropp för det! Och tack mamma och pappa som fått stå ut med mina krämpor under helgen.

Pernilla och jag innan start.