Juli i bilder

Marsipangården i Trosa.

Hanna och Lottie på middag hos Natalie.

Juni i bilder

Magiska kvällspromenader.

Sandhamn med fint sällskap av Lottie.



Ett antal capuccino på Bianchi konsumerades.

Solnedgång på norra Öland.

Skarpöloppet

I söndags anordnade min brorsdotter Cornelia och hennes kompis Skarpöloppet. Ett 3,6 km långt lopp runt ön där de bor och 20 personer var anmälda till loppet. När vi så står där vid starten kommer det mer och mer folk. Till slut blev det 60 personer som sprang/gick. Vi i familjen gav bort våra nummerlappar till andra deltagare. Jag fick även ge medaljen till en liten tjej som inte deltog men som såg så olycklig ut när hon inte fick någon.

Jag har fortfarande problem med mitt vänsterben, men det gick oväntat bra att springa. Har valt att träna alternativ träning sedan maran så det var tredje gången jag sprang på över en månad. Kom in på en tredjeplats på 17.17 vilket jag är mycket nöjd över. Det finns nog lite fart i benen ändå. Ett jätteroligt litet lopp som jag hoppas blir en tradition.

Ler fortfarande

Nu har det gått en vecka sedan Stockholm Marathon. Blommorna har börjat vissna och endorfinerna är borta. Jag går dock fortfarande runt med ett leende på läpparna. När jag passerar gator jag sprang på känns det lite extra. Klarade jag det verkligen? Jo minsann, där ligger medaljen.

Att jag nu skriver beror nog inte på loppet utan mer på att jag blev så glad över att ni trogna läsare tittar in här trots att jag inte skrivit på över en månad. Jag vet inte hur mycket jag kommer att skriva framöver, men jag har märkt att jag i veckan har börjat fotografera mer igen. Frukosten har dokumenterats i fall att. Vi får se hur det blir.

42 kilometers njutning!

Jag vet att jag har en bloggpaus, men jag tänker ändå skriva ett inlägg. I lördags sprang jag nämligen Stockholm Marathon. Det var ytterst oklart hur det skulle gå då min ischiasnerv krånglat mycket den senaste tiden, men jag fick rådet att testa.

Så i lördags var det dags, jag kände det onda i varje steg på väg till starten, men när jag började springa så släppte det märkligt nog, antagligen för att jag blev varm. Vad som sedan hände de fyra milen är oklart, men nerven måste ha domnat av för jag kände ingenting. Just i sätet alltså. Knän och bäcken däremot kändes precis som de ska efter så många kilometer på asfalt. Min träning, på asfalt, har i stort sett varit obefintlig i år så det var inte särskilt förvånade. Efter 4 h och 24 min kom jag in på Stockholm stadion och hörde mitt namn i högtalaren, det kändes så overkligt att jag inte ens kunde lyfta armarna. Trots att jag tränat så lite det senaste året slog jag mitt tidigare rekord med fyra minuter. Denna seger känns som den största hittills för jag var så glad att jag kunde springa! Sen hjälpte det säkert att jag har världens bästa hejarklack, utspridd över stan och t.o.m. över hela världen via datorn. Ni är fantastiska!

Day 30 - A last moment

Nu när ni har följt mig ett tag vet ni kanske lite mer om mig än innan. Det tog lite tid att gå igenom alla 30 punkter, det var svårare än vad jag trodde att skriva dem. Tack för att ni läst och kommenterat mina inlägg. Jag har med denna sista punkt beslutat att ta en paus från denna blogg. Jag lovar er att springa på så gott det går. Nu ska jag ut och njuta av vitsippor och vååår!

Glad påsk!

Jag har haft en underbar påsk i det härliga vårvädret. Hoppas att ni har haft det bra mina kära läsare som kikar in trots väldigt dålig uppdatering här på bloggen.

Day 29 - My aspirations

Jag har höga ambitioner och en stark vilja, men de senaste åren så har jag tvivlat en del på mig själv och därmed sänkt mina ambitioner. På sätt och vis har det hjälpt mig, t.ex. behöver lägenheten inte längre vara städad, all tvätt ren och en mils löpning avverkad innan klockan slagit tio på lördagsmorgonen. Jag tillåter mig själv att softa, dock känner jag fortfarande att jag blir så nöjd av effektivitet, men jag försöker att intala mig att oavsett vad så är jag tillräckligt bra som jag är.

Liten Jullan

Day 28 - Something that I miss

Mina kex i Kanada och i Nigeria. En bra sak att bo långt ifrån varandra är att det är så roligt att ses när ni väl är hemma!

Day 27 - My favorite place

Jag är en hemmakär person. Älskar att resa, men att komma hem innanför dörren är också en kär känsla så min favoritplats är mitt hem. Jag gillar att få besök så om ni är i närheten så är det bara att höra av er!

Day 26 - My fears

Jag är rädd för många saker. Skulle nog kunna beskrivas som rätt harig. Jag är rädd för att göra fel. I stort sett i alla sammanhang, men det blir nog mest uppenbart i mitt jobb som sjuksköterska. Jag kontrollerar mig själv och är rätt självkritisk. Jag antar att patienterna är rätt glada över det, men för mig blir det rätt jobbigt och ineffektivt. Jag jobbar på att inte tycka att det är hela världen om det blir fel. Men jag vill fortfarande gärna att allt ska bli helt rätt.

Älskade London!

Veckan spenderades i ett soligt och varmt London med pappa. Fyra härliga dagar med flera mils promenader, löpning och shopping. Jag är flera minnen och fyra par skor rikare. Tack pappa!

Day 25 - A first

Har ingen aning om vad jag ska skriva på denna punkt. Den av er som först skriver en kommentar om vad jag ska skriva om får bestämma. A first ...

... Ja, då var det Peter som skrev först och han valde: Första fyllan. Kanske inte något jag skulle skriva om annars :), men har jag lovat så.

Jag var en rätt snäll tonåring och har väl aldrig direkt gjort revolt. Jag har uppfattningen om att jag drack mindre och mer sällan än andra. Min första fylla som jag kommer ihåg var på sommaren efter 9:an. Jag och min kompis Ebba var på hennes landställe och där fanns Svartsö Krog som vi smidigt kom in på genom att gå dit tidigt och köpa en tallrik pommes frites. Denna kväll träffade vi ett gäng killar med segelbåt som bjöd oss på gindrinkar. Festen fortsatte i deras båt och på väg ner till båten vinglade jag in i rosbuske och fick ett ganska långt och snyggt minne från kvällen på smalbenet. Detta behandlade killarna med ren sprit. När jag vid något tillfälle skulle gå av båten för att kissa så tog jag fel på avståndet från bryggan till stranden och hamnade i vattnet. Ebba hjälpte mig hem över en stor äng och det mest lämpliga hade väl varit att lägga mig, men nej. På med nya kläder och så ut igen. Efter denna kväll har jag aldrig druckit gin igen.

Ängen vi gick över. Tur att vi inte stötte på chefen.

Day 24 - Something that makes me cry

Det är få saker som kan få mig att gråta. Ibland önskar jag att jag gjorde det oftare. De gånger jag gråter är det oftast av lycka. Att se någon som är riktigt lycklig och det behöver inte ens vara någon jag känner. Det är därför mer sannolikt att jag gråter på ett bröllop än på en begravning.

A & B:s fina bröllop

Day 23 - something that makes me feel better

Familj, kärlek och vänner.

Day 22 – Something that makes me upset

Så bra skrivet av min fina vän och före detta kollega Linnea.
http://bihanget.blogspot.com/2011/03/och-vi-sliter-och-vi-svettas-for-att.html

Vikta chips

I Portugal hittade jag dessa chips. En hel påse med vikta, mina favoriter. Efter all träning i solen skrek kroppen efter salt. När kommer de till Sverige?

Tisdagslyx

Granola från Florida, så gott!

Det är dåligt med blogginlägg just nu. Jag håller på att tänka ut hur och om jag ska fortsätta.

Portugal

Igår kom jag hem från en vecka i Portugal. Det har varit helt underbart väder och en mycket lyckad vecka. Tyvärr har jag haft problem med mitt vänstra säte (tidigare har det varit det högra). Jag har blivit behandlad av en naprapat under veckan och det känns en aning bättre. Har inte kunnat springa långt eller fort, men har fått njuta av löpning på stranden på morgonen, styrkepass och av att ligga i en solstol. Det har varit många inspirerande föreläsningar och trevliga människor. Denna typ av semester passar mig perfekt!

Day 21 - Another moment

Tänkte skriva om när jag för andra gången insåg att löpning är en fantastisk grej. För ca två år sedan hade jag en period då jag var riktigt omotiverad och inte förstod varför jag skulle springa. Jag fortsatte dock att springa sex kilometer tre gånger i veckan för att upprätthålla konditionen (Vet ju om hur jobbigt det är att börja springa när man är otränad).

Nu till the moment. Det var i juli och jag var ute på Resarö. Solen sken och jag bestämde mig för att springa i skogen. Fåglarna kvittrande och det enda som distraherade mig var solmogna smultron längs stigen. Solens strålar nådde nästan ner mellan träden och jag kände mig så där fri som man sällan känner sig. Då kom jag på varför jag springer. När jag kom hem anmälde jag mig till Stockholm Marathon och vips så var motivationen tillbaka.

Foto taget av Elvira.

Day 20 - This month

Februari är den kortaste månaden på året, men om ni frågar mig så känns den som den längsta. När jag var liten och någon frågade mig om min favoritårstid så svarade jag nog oftast vinter, vår, sommar och höst. Men nu kan jag fort svara att vintern inte är min grej. Och på något sätt är februari den månaden jag brukar ha fått nog. Jag har gjort mycket roligt den här månaden, men mycket av tiden har också gått åt till att längta efter våren.

Visst är februari ibland en fin månad, men det tycker jag mer när den är över.

Löpning runt Riddarfjärden

Jag och Eva möttes upp idag vid Fridhemsplan för att åter igen springa två varv runt älskade Riddarfjärden. Jag kände mig inte helt i form, men jag tycker att vi lyckades bra ändå. Blev drygt 14 km i 5.50-tempo. Det var rejält med snömodd vilket gör att jag längtar lite extra efter våren.

När jag flyttade från Gamla Stan för två år sedan fick jag ofta frågan vad jag saknade mest med innerstaden. Och mitt svar var: Rundan jag brukade springa. De magiska 7 kilometerna runt Riddarfjärden kan jag utan och innan, skulle kunna springa de i sömnen, vilket jag säkert gjort vissa gånger när jag stigit upp tidigt och sprungit :). Att få se staden vakna från Västerbron, det är verkligen magiskt!

Foto taget en sommardag av min vän Julia.

Day 19 - Something I regret

Jag önskar att jag kunde skriva att jag inte ångrar någonting, men det gör jag. Jag ångrar att jag ibland varit feg och inte vågat. Anledningen är oftast att jag är rädd för att misslyckas. Jag försöker att våga mer, men känner mig fortfarande ibland som bambi på hal is.

Day 18 - My favorite birthday

Jag har fyllt år 27 gånger och jag kan inte komma på någon av dessa som inte är en favorit. Jag älskar att fylla år. När jag var liten ordnade mamma och pappa kalas varje år. Jag vet att man inte kan förvänta sig att bli lika firad som vuxen, men då får man se till att ordna det själv. Jag har alltid någon form av kalas, både för familj och vänner. Mogen som jag är så är det inte för att få presenter utan för att nära och kära då är hos mig av en trevlig anledning. Jag måste också säga att jag tycker födelsedagskalas brukar vara de trevligaste tillställningarna. Så mitt råd till er andra: Se till att fira er själva, det är ni absolut värda!

Day 17 - My favorite memory

Eftersom jag har ett detaljminne som är just väldigt detaljerat så skulle jag kunna beskriva många minnen ingående. Att välja ut en favorit är svårt för det finns flera men ett fint minne är när jag och Lottie hälsade på Hanna i Sydafrika. Det var tio helt fantastiska dagar när jag gick runt med ett leende dygnet runt. Vi var i Johannesburg och i Kapstaden.

På Operas favoritrestaurang i Johannesburg.

Vi var i en lejonpark och klappade bebisar.

Nyfiken ...

Sydafrikas mat är fantastisk. Moemas café är ett av många ställen jag inte glömmer.