Så i lördags var det dags, jag kände det onda i varje steg på väg till starten, men när jag började springa så släppte det märkligt nog, antagligen för att jag blev varm. Vad som sedan hände de fyra milen är oklart, men nerven måste ha domnat av för jag kände ingenting. Just i sätet alltså. Knän och bäcken däremot kändes precis som de ska efter så många kilometer på asfalt. Min träning, på asfalt, har i stort sett varit obefintlig i år så det var inte särskilt förvånade. Efter 4 h och 24 min kom jag in på Stockholm stadion och hörde mitt namn i högtalaren, det kändes så overkligt att jag inte ens kunde lyfta armarna. Trots att jag tränat så lite det senaste året slog jag mitt tidigare rekord med fyra minuter. Denna seger känns som den största hittills för jag var så glad att jag kunde springa! Sen hjälpte det säkert att jag har världens bästa hejarklack, utspridd över stan och t.o.m. över hela världen via datorn. Ni är fantastiska!
