Midsommar & födelsedagskalas

Midsommaren firades ute på Resarö med familjen. Egengjord midsommarstång och femkamp.



På midsommardagen åkte jag till Djurö för en mysig dag på Gustavs landställe. Camilla och Gustav hade ordnat jättefint. Utomhuskonsert i solen och killarna var grymt duktiga.

Helgen avslutades med kalas i Gamla stan för min systerdotter Vilma som fyller 12 år.

Kanske charmigaste tjejen i världen?

Jag hann med ett spinningpass innan kalaset. Hade på mig pulsbandet och låg i snitt på 89 % av min maxpuls så det kanske inte är så konstigt att jag blir så röd i ansiktet.

Spinnande måndag

Idag hände det, jag testade spinning. Tog en kort variant på en halvtimma i kombination med ett core-pass. Jag kom dit, fick hjälp att ställa in cykeln och trampade igång. Efter fem minuter hade jag hunnit tänka att det här gör jag aldrig om, men så kanske det är första gången man testar, mjölksyra är ju obehagligt :) Det är svårt att veta hur mycket motstånd man ska ha, men när jag såg mig i spegeln efteråt insåg jag att det nog var fullt tillräckligt, jag såg ut som en tomat. Och ni som sett mig när jag springer vet att jag aldrig blir särskilt röd så jag vet inte var det kom ifrån. I vilket fall kändes det inte alls i benet så det är ju positivt. Däremot känns det nu efter en timmas promenad, så det blir till att fortsätta cykla.

Nu ligger jag hemma och läser Topphälsa, är lite avundsjuk på er andra som kan träna så njut vad ni än gör för typ av träning.

Hipp hipp hurra!

Idag fyller min barndomskompis Ebba år och det betyder fest och firande. I år var temat after work, ganska vanligt i raden av teman. Tidigare har hon bland annat haft hjältetema, glasögonfest, mustaschfest och jakttema. Som alltid när det anordnas fester hos Ebba och Christian blev det en väldigt lyckad kväll!

Bild från förra årets firande, hjältetema.

Long time no see

Hej, det var ett tag sen. Det har varit mycket senaste veckan, eller kanske snarare lite. Mitt ben krånglar fortfarande, kan inte ens springa 100 meter, men däremot kan jag cykla långt utan att det känns. Detta har lett till att jag cyklar överallt, det funkar bättre än att gå. Har varit hos min sjukgymnast idag och fått lite nya övningar. Jag ska även få testa vattenlöpning på fredag. Jag känner ingen stress utan ska satsa på att bli helt återställd. Försöker att se positivt på det. Under tiden är mitt mål att bygga upp kroppen i övrigt, få en stark mage och rygg och bli rörligare. Detta har jag inte prioriterat så mycket tidigare och det var kanske därför skadan skedde. Har börjat testa olika pass på gymmet och skall t.o.m. testa spinning, vilket jag aldrig trodde skulle hända. Det har i och för sig inte hänt ännu, så vi får väl se, men just nu är all pulshöjande träning roligt. Min rädsla för spinning kommer troligtvis från en klassresa på Gotland i 6:an. Jag var väl typ stor som en spagetti och skulle cykla 4 mil med klassen. Det gick sådär, klassen fick vid flera tillfällen stanna och vänta på Julia som helt enkelt hade det tufft att komma framåt. Så nu vet ni det. En annan rolig sak är att jag de senaste åren blivit kallad cykelhuliganen så visst går det att ändra sig.

Nu är det torsdagsmys ...

om det så är det sista jag gör ... Hemmahäng med Lottie.

Nytt jobb

Har i veckan börjat på ett nytt jobb på Södersjukhuset. Jag ska jobba heltid i sommar och 50 % i höst då jag pluggar. Det verkar roligt, men stressigt som de flesta akutavdelningarna är. Jag somnar på kvällarna så fort jag får chansen, det händer nog de flesta när man har ett nytt jobb. Det kanske inte gör det lättare att jag ofta går upp kl 5 på morgonen.

Med ljumsken är det inget nytt, i positiv riktning i alla fall. Nu känner jag ingen direkt stress, som inför marathon, men att missa alla de löpturer jag skulle kunnat gjort i det härliga sommarvädret känns inte alls kul. Men det kanske är lite nyttigt också.

Jag kommer att komma tillbaka och då förhoppningsvis bli ännu bättre!

Revansch för familjen Alm

Idag sprang min systerdotter Vilma och brorsdotter Cornelia minimaran. Båda två duktiga med placeringar jag bara skulle kunna drömma om. Ser fram emot sällskap om sådär tio år. Eller förresten snart. Vilma och jag sprang tre kilometer i våras och jag var sannolikt den mest andfådda redan då.

Cornelia

Vilma

På kvällen åt jag middag med några Portugaltjejer på Vapiano. Adelheid från Oslo och Eva från Stockholm sprang båda marathon igår och sen Anna och Christina. Marathontjejerna såg väldigt pigga ut, ingen pingvingång här inte. Allihopa ska träna inför Stockholm halvmarathon i sommar, och jag kommer också snart, ska bara fixa mitt ben först. Så roligt att se er!

Minnen från Portugal. Vi pallade apelsiner under ett långlopp.

Det blev ett kort lopp ...

Jag bröt loppet, men är oväntat glad ändå. Kände av ljumsken efter ca 3 kilometer och gav upp hoppet redan då. Körde på ett tag för att säga hej till familjen som stod på Skeppsbron. De hade ju ändå åkt från Vaxholm för att heja på mig. Klev av på söder mälarstrand, efter ca 7 kilometer där Christina stod och hejade :), och mötte sedan upp bästa vännen Lottie på västerbron. Vi gick till centralen, lätt haltande, ätandes på det godiset som skulle fått mig att flyga fram, och tog därifrån tunnelbanan tillbaka till stadion. Var till och med där före vinnaren, men ingen kranskula som brydde sig om mig inte :) Där fick jag massage av benet och det kändes lite bättre efter. Men de skulle inte hållit 35 kilometer till.

Efter att ha bytt om ställde jag mig och hejade på folk som gick i mål. Det var så roligt att känna igen så många duktiga människor och heja! Grymt bra jobbat allihopa! Jag är nöjd att jag startade och kommer att komma igen. Det finns flera lopp, men bara två ben.

Nu bär det av!

Nu åker jag till stadion. Just idag känns benet bra, men 42 km på asfalt är ju aldrig en piece of cake. Tänk om benet håller då har jag en rätt ansträngande dag framför mig, har inte riktigt tänkt så ...

Det här med att ta bilder på själv, jag vet inte ... ser ganska stelt ut.

Dåligt förberedd

Hade nästan bestämt för att inte springa i morgon när jag tidigare idag var hos sjukgymnasten. Men efter att ha fått några råd och tips så verkar det som att det fortfarande är möjligt. Den här gången var det jag som var negativ och han som sa: jag kan ju inte tvinga dig att springa men du har ju tränat så länge. Risken att skadan blir värre skattade han till ca 30 %, alltså 70 % att status efteråt är som nu. Jag kommer som det ser ut nu starta och så bryter om jag känner något, då borde risken att skadan förvärras vara ganska liten. Händer det efter 35 km så går jag i mål, annars får det bli Taxi Stockholm.

Om jag nu kommer iväg har jag haft den sämsta uppladdningen hittills. Vad ska jag ha på mig? Vad ska det bli för väder? Allt annat har hamnat i bakgrunden, är inte nervös alls, förutom för ljumsken. Kanske kommer mer i stämning på nummerlappsutdelningen i eftermiddag. Ska bli jätteroligt att träffa så många där!

Andfådd = härligt!

Vilan de senaste veckorna har varit rätt jobbig, jag tycker verkligen att jag blir ineffektiv när jag inte kan träna. Igår när jag var hos sjukgymnasten fick jag springa 5 minuter på band i olika hastighet. Och efter det sa jag bara: Vad skönt att bli andfådd! Trodde inte att jag skulle längta efter det och att bli riktigt varm (är normalt sett en isbit med noll cirkulation). Konstigt bara att jag avskyr att sola.

Idag har jag avslutat min träningskurs som fått mig att inse att allt är svårare än vad man tror. I sommar ska jag lägga upp en plan för att få träningen så effektiv som möjligt. Är rädd att lite för mycket nötande nu lett till ljumskproblemet. Men detta efter maran.

Idag har jag varit inne i stan och fikat med min systerdotter Elvira. Vi hängde i Ivar Lo-parken på söder, en gömd pärla!

Elvira

Nytt om benet

Idag har jag varit hos en sjukgymnast som har undersökt mig upp och ner och fram och tillbaka. Var där i en och en halv timma. Sprang på på band i olika hastighet och blev väldigt analyserad. Hans bedömning var precis som sjukgymnasten i Göteborg sa, en sannolik överansträngning i en muskel på insidan av låret. Han var ändå lite hoppfull angående lördag så då fick jag också tillbaka hoppet lite. Hade ställt in mig på att han skulle säga att han avrådde mig. Har fått några övningar att göra och så blir det ett till besök på fredag. Däremot sa han att jag inte skulle sprungit i Göteborg, men det är ju lätt att vara efterklok. Synd att jag envisades med att springa i mål, den envisa sidan av mig får inte följa med på lördag. Känner jag något då går jag av!

Sprang förresten 3 kilometer igår utan smärta :)

Håll tummarna för att benet vill som jag vill - i mål! Sen kan jag vila hela sommaren om det vill.