Tack Sara!

Min kompis Sara är den person jag kan tacka för att jag springer. Hon föreslog för ganska exakt sex år sedan att vi skulle springa Tjejmilen. Och jag som ungefär sprungit till bussen som mest på flera år hängde på. Och Tjejmilen klarade vi. Efter det målet var uppfyllt började vi fundera på vad vi skulle ha som nästa mål. Lite naivt tänkte vi att Stockholm Marathon kanske, det är ju längre. Och på den vägen är det. Tyvärr fick Sara halsfluss några dagar innan loppet, men hon peppade mig att springa ändå. I mål kom jag och har nog aldrig varit så stolt och framför allt förvånad. Det var rätt många som var förvånade, Julia, maraton, nej inte möjligt.

Nu har Sara precis börjat springa efter att ha fått Hugo för ett år sedan och vi har börjat springa tillsammans igen och med barnvagn dessutom, tyngre än vad man tror. I morse blev det 5 kilometer löpning och 5 kilometer promenad.