Tänkte skriva om när jag för andra gången insåg att löpning är en fantastisk grej. För ca två år sedan hade jag en period då jag var riktigt omotiverad och inte förstod varför jag skulle springa. Jag fortsatte dock att springa sex kilometer tre gånger i veckan för att upprätthålla konditionen (Vet ju om hur jobbigt det är att börja springa när man är otränad).
Nu till the moment. Det var i juli och jag var ute på Resarö. Solen sken och jag bestämde mig för att springa i skogen. Fåglarna kvittrande och det enda som distraherade mig var solmogna smultron längs stigen. Solens strålar nådde nästan ner mellan träden och jag kände mig så där fri som man sällan känner sig. Då kom jag på varför jag springer. När jag kom hem anmälde jag mig till Stockholm Marathon och vips så var motivationen tillbaka.

Foto taget av Elvira.