Day 8 - A moment

Ett speciellt tillfälle för mig var när jag sprang i mål på stadion i Stockholm Marathon 2006. Att det känns stort att springa marathon känner nog de flesta, men för mig var det också en stor revansch. Vi tar det från början. I högstadiet var mitt sämsta betyg idrott. Jag var expert på att vara avbytare och ville helt enkelt inte vara med. Jag tror att det hängde på att jag var liten och späd och många gånger blev vald sist. Jag testade friidrott, men fick höra att jag mest hoppade under ribban. Jag började springa i 20-årsåldern och kände då att jag hittade rätt. Då var träning för första gången roligt. När jag sprang marathon så tänkte jag att om mina idrottslärare skulle se mig nu då skulle de bli så förvånade.

Mitt första marathonlopp gick i ett väldigt jämt tempo och när jag hade passerat 30 km så började jag tro att jag verkligen skulle komma i mål. Den sista milen var tuff, jag tänkte att så länge jag har lika ont på båda sidorna är det lugnt. När jag var på Vallhallavägen och skulle svänga ner mot stadion såg jag Emma och Camilla. De hejade och så hörde jag Emma säga att hon ser ju inte ens trött ut. Jag fick då någon extra energi och spurtade in på stadion, sprang om flera personer och helt plötsligt var jag i mål. Min familj och mina vänner mötte upp mig och jag kände mig stolt som en tupp. Och ni som läser: kan jag, då kan ni!

Om jag kommer i mål i år, vilket jag verkligen hoppas, då ska det tas mängder med bilder på mig och medaljen för jag kan konstatera att det är skralt från tidigare lopp.